Stina Siljing

Ny målning 2019

Min man var länge sjuk i cancer innan han dog hösten 2016. Under denna period blev livets skörhet så tydlig för mig. Vad finns kvar när själva livet försvinner?

 Jag började göra objekt utifrån dessa funderingar. Skelett, lämningar, spår. Rester av liv som varit. Strukturer som tömt på kroppen framstod i sin ömtåliga bräcklighet. Anfrätta, fragila och i förfall.

 Parallellt har mitt måleri handlat om cellstrukturer. Byggstenar osynliga för ögat i sin egen hemliga värld. Vad blir helheten av dessa celler? Lika gärna en växt, ett djur eller en människa. Även om objektet inte längre är levande finns cellstrukturerna kvar, omvandlas och bryts ner. 

 Arbetet i ateljén med mina verk är grunden för min verksamhet. Det tredimensionella språket har naturligtvis även påverkat de arbeten som jag gör i det offentliga.